Bästa tiden i mitt liv
Det fanns en tid när du kände såhär; "jag kommer nog en sväng, svårt att vara utan dig en dag :$",
och den tiden var den bästa tiden i mitt liv. Att få sova bredvid din varma kropp.
Att få vakna upp av en puss på kinden och att du håller om mig.
Men nu är min säng tom och kall, och den tiden är för längesen förbi.
Och jag kan inte stoppa tårarna när jag tänker på det.
Och jag kan inte sluta vara ledsen över att jag fortfarande vill ha det så..
Och det är skälet till att jag inte ska sluta kämpa,
för att jag inte kan släppa tanken på att få ha det så igen.
Då var jag verkligen som lyckligast, herregud..
Jag har varit sådär äckligt lycklig så att man bara ler och fjantar varje dag.
När det känns som att man svävar på moln,
och även om 1000skitsaker händer tänker man; äh vad fan, skitsamma, det löser sig.
Ingenting kunde förstöra känslan, för varje kväll gjorde du det bättre igen med din närvaro.
Det är äckligt hur mycket jag avgudar dig, ser upp till dig och hur jävla stolt jag är över dig.
Jag börjar verkligen inse att jag har hittat min själsfrände..
Och jag borde vara lycklig och glad, men det gör bara ont och hjärtat blöder.
Jag önskar att jag kunde beordra dig att värma min säng varje natt,
att du skulle täppa igen hålet i mitt hjärta, och att du gör mig sådär äckligt lycklig igen.
